Jag har hört det sägas många gånger förut. "Det räcker med en sekunds ouppmärksamhet för att olyckan ska vara framme". Tidigare idag fick jag lära mig hur sant det uttrycket verkligen är...
Efter ett pass i gymmet placerar jag Ester i babysittern och knäpper fast selen på ena sidan. Plötsligt kastar hon iväg bitringen hon håller i och istället för att sätta fast henne ordentligt sträcker jag mig liksom reflexmässigt efter leksaken. På den korta stunden hinner lillan luta sig framåt och trilla omkull. Jag lyckas få tag i henne samtidigt som hon nuddar golvet och mitt hjärta börjar rusa när hon börjar gråta. Vi kramas och jag tröstar så gott det går. Jag undersöker att hon inte slagit sig någonstans men ser inga tecken på det. Känner igenom lilla kroppen och konstaterar att hon inte verkar ha ont. Efter ett litet tag kommer så ett leende och nu är hon sitt vanliga glada jag. Själv känner jag mig fortfarande lätt skakig. Klart jag förstår att hon kommer ramla många gånger i framtiden men jag trodde inte det skulle hända redan.
Det är ju så man lär sig, Mama-Sandro... TUR att jag inte var där. Lr iofs, att folk slår sig och så, det har vi ju bevis (papai!) på att jag tydligen tål, min akilleshäl är som vi alla vet det här med att inte få luft. UJA!
Och förresten, du är vår allas supermamma iaf! Kom förbi nu så att vi kan mysa allihopa istället!! <3
*my god... PAPAI... herre jisses... papi och inget annat.
Hihi! Men du var ju cool på ytan när Ester var förkyld och hade lite svårt med andningen. Alltid något. :)
Vi kommer mellan 17-18, beror lite på trafiken.
Ses då!
Puss!
Usch ja det går så snabbt, någon gång så får man uppleva detta... jag minns när Inez bara var någon vecka gammal och jag skulle se om hon följde med bra med blicken, till min hjälp hade jag en träleksak som jag tappade rakt över hennes lilla näsa, åhhh vad ledsen hon blev jag fick bara henne lugn genom att amma henne. Det var ju inget allvarligt men fy vad jag tyckte synd om henne. Nu slår hon sig tyvärr dagligen, jag tycker det är läskigt när hon slår i tänderna, det blöder ju så mycket från munnen!
Ajajaj. Kan knappt tänka på liten blödande mun, men jag gissar att jag kommer få vänja mig vid blåmärken mm i takt med att hon blir äldre. Jag VILL dessutom att hon ska våga utforska sin omgivning och inte bara skrika "stopp" och "akta" så fort hon inte är vid min sida. Jag är övertygad att de små klarar mycket mer än man tror.
Usch, vilken otur med träleksaken, men herregud så lätt hänt! Att de sen blir så otroligt ledsna gör ju inte det hela lättare. Jag har fortfarande dåligt samvete att Ester föll ur babysitter trots att jag var precis bredvid henne. Hon däremot har glömt det för länge sen. :)
Hon däremot har glömt det för länge sen. :)
Jag var tyvärr tvungen att skratta lite åt det =)
Hihi! Jag förstår det! Det låter ju roligt men jag hoppas det också är sant. Har inte märkt några bestående men och babysitter är fortfarande favoriten här hemma. Hon gillar verkligen att sitta i den, även efter olyckan. :)