Som ni kanske vet slutade vår förlossning i ett kejsarsnitt. Verkligen inget dramatisk sådant utan lugnt, sansat och väl genomtänkt (det sista tror jag visserligen att alla snitt är). Efter ett dygn av värkar kom vi liksom aldrig längre än 8 cm och att kämpa vidare hade varit lönnlöst. Lillan låg nämligen felvänd. När jag rullades in i operationssalen och Ester plockades ut ur min mage hörde jag läkarna säga att hon var en stor bebis med mycket hår. Men det jag minns bäst är att de vände sig till Erik med orden:
Denna lilla tjej kan du inte svära dig fri ifrån, hon är en riktig pappakopia.
Även på BB fick vi höra av en sjuksköterska att hon trodde jag fått fel barn med mig från förlossningen. Kanske inget man normalt bör säga till en nybliven och hormonpåverkad mamma, men vi fick bra kontakt så hon tyckte väl att hon kunde vara öppen och ärlig. Själv var jag road av kommentarerna för jag kände att det verkligen inte spelar någon roll vem hon liknar mest. Hon är här och hon är frisk var det enda jag tänkte.
Nu, snart ett år senare, är hon fortfarande mest lik sin pappa. Ibland ser jag det extra tydligt och känner då hur det liksom bubblar över av lycka inombords. De är ju så fina, mina två underbara E:n.
Uppspärrade ögon, öronen på tork och mössan högt på huvudet. Att dessa två hör ihop kan nog vem som helst se.
